Vart tog vägen vägen?
Massor med tid har gått, och jag har fortfarande inte lärt mig att konfrontera mina problem, utan gömmer mig från dem. Det nya nu, är att gömma mig under täcket. Funkar utmärkt.
Orka-generation vore utmärkta kandidater för ett svenskt Gulag
Jag är faktiskt trött på dem nu. Vem var det som började egentligen? Vilken idiot var det som faktiskt tyckte att det var underhållande att konstant upprepa ordet orka.
Beväpnad med de farligaste och dödligaste vapen som finns (en penna, eller iaf ett tangentbord, en stor dos ilska och en genomtänkt åsikt) ämnar jag nu förklara krig mot dessa stackare som inte har något bättre för sig.
Fienden känns bäst igen på följande vis:
* Personen ifråga är under 25 år, men oftast i åldern 13-17 år.
* Personen ifråga syns alltid i diskussioner, som t.ex. olika forum på nätet
* Personen ifråga verkar ej behärska stavning och med det menar jag inte slarvfel som kan hände den bäste, utan ren okunnighet i hur ett ord bildas. (Jag vill här även inflika att folk som är 13 år eller äldre inte har någon ursäkt för dålig svenska, de är INTE småbarn.)
* Meningsbyggnad verkar också vara ett främmande ord för dem.
Nu till varför jag tycker Orka-generationen borde förses med munkavle.
Anta att man sitter och läser en artikel, ett blogginlägg, en diskus på lunarstorm, ett forum, vad som helst.
Och så skriver man en kommentar, ett svar, eller vad som helst. Detta svar/kommentar innehåller en åsikt man förklarat (hur spelar ingen roll), och man önskar då hålla denna diskussion i gång, för att man av någon anledning finner den intressant, och vill höra vad andra tycker.
Och visst, man får intelligenta svar också. Men nästan alltid, så gott som varje gång, får man ett svar från en representant ur Orkagenerationen. "orka bry sej" verkar vara det mest återkommande.
Jo. Ja. Jag orkar bry mig. Det var liksom därför jag skrev det. Och du får liksom acceptera det. Du får liksom helt enkelt finna dig i att jag finns här på nätet, och att jag har åsikter. Så, ja, jag orkar.
Jag tycker att om man verkligen inte har något annat att säga, då kan man hålla tyst.
Jag har faktiskt rätt till min åsikt.
"Orka" är ingen åsikt. Det finns ingen tanke bakom ordet orka, förrutom att sprida dålig stämning och allmän irritation.
Jag vill verkligen veta hur en representant för Orkagenerationen tänker. Men nu har jag kommit på att en orkamänniska inte tänker alls. Det är just det som kännetecknar en orkamänniska.
Det är idag bland ungdomar coolt att inte göra saker. Inte plugga, inte läsa böcker, inte göra någonting alls. Uppenbarligen är det idag inte heller coolt att tänka. Men, det har jag svårt att förstå. De där s.k. Coola människorna må kanske vara coola för att de inte anstränger sig det minsta, men att tänka räknas väl inte dit?
Vad jag förstår av orkamänniskor jag träffat bär de på åsikten att om man bryr sig är man en tönt.
Okej att inte bry sig om saker. Att inte ha en åsikt är en annan sak.
Om en person skriver Orka i en diskussion i ett forum, då har man visat att man bryr sig. Man brydde sig tydligen tillräckligt för att gå in där, man hade inget bättre för sig, och vid synen av ett intellektuellt meningsbyte fann man att man inte hade något att säga. Hjärnan var helt enkelt tom. Man hade uppenbarligen tillmycket ork i sig att göra ett eget inlägg, för att på något vis få de som faktiskt bryr sig att känna sig mindre värda för att de jagade upp sig över "en petitess".
Men som jag nog förklarat, en Orka-människa är inte cool. En orka-människa är inte en person som inte VILL vara med och diskutera och uttrycka åsikter. En orka-människa är en person som inte KAN. Och därför skriver de på just detta vis.
Så, snälla, gör oss alla en tjänst och bara lägg av. Dessutom ska det vara stor bokstav i början av en mening, om början av en mening är ordet orka så ska det vara ett stor O.
Och bara så ni vet, så vore det inte alls originellt att på detta inlägg fälla kommentarer med ordet ORKA på sådant vis som ovan förklarats.
Beväpnad med de farligaste och dödligaste vapen som finns (en penna, eller iaf ett tangentbord, en stor dos ilska och en genomtänkt åsikt) ämnar jag nu förklara krig mot dessa stackare som inte har något bättre för sig.
Fienden känns bäst igen på följande vis:
* Personen ifråga är under 25 år, men oftast i åldern 13-17 år.
* Personen ifråga syns alltid i diskussioner, som t.ex. olika forum på nätet
* Personen ifråga verkar ej behärska stavning och med det menar jag inte slarvfel som kan hände den bäste, utan ren okunnighet i hur ett ord bildas. (Jag vill här även inflika att folk som är 13 år eller äldre inte har någon ursäkt för dålig svenska, de är INTE småbarn.)
* Meningsbyggnad verkar också vara ett främmande ord för dem.
Nu till varför jag tycker Orka-generationen borde förses med munkavle.
Anta att man sitter och läser en artikel, ett blogginlägg, en diskus på lunarstorm, ett forum, vad som helst.
Och så skriver man en kommentar, ett svar, eller vad som helst. Detta svar/kommentar innehåller en åsikt man förklarat (hur spelar ingen roll), och man önskar då hålla denna diskussion i gång, för att man av någon anledning finner den intressant, och vill höra vad andra tycker.
Och visst, man får intelligenta svar också. Men nästan alltid, så gott som varje gång, får man ett svar från en representant ur Orkagenerationen. "orka bry sej" verkar vara det mest återkommande.
Jo. Ja. Jag orkar bry mig. Det var liksom därför jag skrev det. Och du får liksom acceptera det. Du får liksom helt enkelt finna dig i att jag finns här på nätet, och att jag har åsikter. Så, ja, jag orkar.
Jag tycker att om man verkligen inte har något annat att säga, då kan man hålla tyst.
Jag har faktiskt rätt till min åsikt.
"Orka" är ingen åsikt. Det finns ingen tanke bakom ordet orka, förrutom att sprida dålig stämning och allmän irritation.
Jag vill verkligen veta hur en representant för Orkagenerationen tänker. Men nu har jag kommit på att en orkamänniska inte tänker alls. Det är just det som kännetecknar en orkamänniska.
Det är idag bland ungdomar coolt att inte göra saker. Inte plugga, inte läsa böcker, inte göra någonting alls. Uppenbarligen är det idag inte heller coolt att tänka. Men, det har jag svårt att förstå. De där s.k. Coola människorna må kanske vara coola för att de inte anstränger sig det minsta, men att tänka räknas väl inte dit?
Vad jag förstår av orkamänniskor jag träffat bär de på åsikten att om man bryr sig är man en tönt.
Okej att inte bry sig om saker. Att inte ha en åsikt är en annan sak.
Om en person skriver Orka i en diskussion i ett forum, då har man visat att man bryr sig. Man brydde sig tydligen tillräckligt för att gå in där, man hade inget bättre för sig, och vid synen av ett intellektuellt meningsbyte fann man att man inte hade något att säga. Hjärnan var helt enkelt tom. Man hade uppenbarligen tillmycket ork i sig att göra ett eget inlägg, för att på något vis få de som faktiskt bryr sig att känna sig mindre värda för att de jagade upp sig över "en petitess".
Men som jag nog förklarat, en Orka-människa är inte cool. En orka-människa är inte en person som inte VILL vara med och diskutera och uttrycka åsikter. En orka-människa är en person som inte KAN. Och därför skriver de på just detta vis.
Så, snälla, gör oss alla en tjänst och bara lägg av. Dessutom ska det vara stor bokstav i början av en mening, om början av en mening är ordet orka så ska det vara ett stor O.
Och bara så ni vet, så vore det inte alls originellt att på detta inlägg fälla kommentarer med ordet ORKA på sådant vis som ovan förklarats.
Att distansera sig ifrån det verkliga problemet
Tänk att jag satt här och tänkte på hur jag skulle formulera de där smarta tankarna jag har, och så bevisar jag min egen ståndpunkt för mig själv genom att plocka upp min mobil och spel ett spel istället för att skriva.
Men.
Nu ska jag formulera mig. Ordentligt. För denna blogg ska vara en bra blogg, med långa inlägg, publicerade regelbundet, och som faktiskt ska hålla sig till ämnet och inte dra iväg på miljoner sidospår.
Som jag gör nu. Till exempel.
Till saken.
Saken är i detta fall distansering från det verkliga problemet och jag ska in the true fashion of an amateur psychologist försöka analysera mig själv.
Det är inte så himla svårt. Jag har ganska bra självinsikt egentligen.
Mitt problem är följande:
Det är något allvarligt fel på mig, och det är jag medveten om. Möjligen har jag en skruv lös. Men det är inte jut det problemet som är problemet, om det nu verkar vettigt. Nej, problemet är att det finns där. Jag har problem. Det kan ha något att göra med min mamma, och det kan ha något att göra med min bästis i lågstadiet, och mina vänner på högstadiet, och min brist av vänner på mellanstadiet. Det har otroligt mycket att göra med Krille.
Och vad händer med mig om jag börjar nysta i revan? Vad ska jag ta mig till om jag får reda på sanningen bakom mitt beteende och humör? Antagligen skulle jag inte fungera alls. Ungefär som jag inte gjorde i våras.
Mitt verkliga problem: Rädsla för förståelse av mitt eget psyke.
Åh, vad fint formulerat. Jag är riktigt riktigt stolt.
Men. Eftersom jag bär på den där rädslan konstant, måste jag ju tillgripa alla medel för att inte bhöva konfronteras med den.
Jag kan distansera mig från detta genom att fokusera på de mindre problemen. Som skola. Vänner. Kärleken. Pengar.
Jag skapar undermedvetet nya problem för att ha något att känna ångest inför istället för Problemet med stort P. Och med tanke på den tid jag spenderar instängd i mitt eget huvud är det relativt lätt att finna problem.
Min distansering leder också till nya oväntade och ovälkomna problem. skolan är det perfekta exemplet.
Om jag oroar mig för ett prov, så kan det uppta hela min existens för en dag. Men ibland blir det för mycket oro. så mycket oro att jag inte kan plugga. Vilket leder till att jag skjuter upp provet, och när jag slutligen fått tillräckligt mycket att oroa mig för kommer ångesten och skulden. Man kan faktiskt inte slåss mot ångest och skuld om man inte är uttrustad för det, och det är bevisligen inte jag.
Ångest skapar ångest. Jag kan inte berätta om min situation med skolan för mina föräldrar, eftersom de är för nära Problemet med stort P. Så det blir ångest för det också.
Som om det inte var illa nog. Men detta inlägg handlar inte om ångest, utan om distans.
Jag tror det är dags för en sammanfattning. Den lyder:
Jag skapar själv de flesta av mina "mindre" problem för att distansera mig från min rädsla för förståelse av mitt eget psyke.
Det finns stor chans att jag kommer återgå till detta ämne, men just nu är jag sluttömd.
Sofia Å
Men.
Nu ska jag formulera mig. Ordentligt. För denna blogg ska vara en bra blogg, med långa inlägg, publicerade regelbundet, och som faktiskt ska hålla sig till ämnet och inte dra iväg på miljoner sidospår.
Som jag gör nu. Till exempel.
Till saken.
Saken är i detta fall distansering från det verkliga problemet och jag ska in the true fashion of an amateur psychologist försöka analysera mig själv.
Det är inte så himla svårt. Jag har ganska bra självinsikt egentligen.
Mitt problem är följande:
Det är något allvarligt fel på mig, och det är jag medveten om. Möjligen har jag en skruv lös. Men det är inte jut det problemet som är problemet, om det nu verkar vettigt. Nej, problemet är att det finns där. Jag har problem. Det kan ha något att göra med min mamma, och det kan ha något att göra med min bästis i lågstadiet, och mina vänner på högstadiet, och min brist av vänner på mellanstadiet. Det har otroligt mycket att göra med Krille.
Och vad händer med mig om jag börjar nysta i revan? Vad ska jag ta mig till om jag får reda på sanningen bakom mitt beteende och humör? Antagligen skulle jag inte fungera alls. Ungefär som jag inte gjorde i våras.
Mitt verkliga problem: Rädsla för förståelse av mitt eget psyke.
Åh, vad fint formulerat. Jag är riktigt riktigt stolt.
Men. Eftersom jag bär på den där rädslan konstant, måste jag ju tillgripa alla medel för att inte bhöva konfronteras med den.
Jag kan distansera mig från detta genom att fokusera på de mindre problemen. Som skola. Vänner. Kärleken. Pengar.
Jag skapar undermedvetet nya problem för att ha något att känna ångest inför istället för Problemet med stort P. Och med tanke på den tid jag spenderar instängd i mitt eget huvud är det relativt lätt att finna problem.
Min distansering leder också till nya oväntade och ovälkomna problem. skolan är det perfekta exemplet.
Om jag oroar mig för ett prov, så kan det uppta hela min existens för en dag. Men ibland blir det för mycket oro. så mycket oro att jag inte kan plugga. Vilket leder till att jag skjuter upp provet, och när jag slutligen fått tillräckligt mycket att oroa mig för kommer ångesten och skulden. Man kan faktiskt inte slåss mot ångest och skuld om man inte är uttrustad för det, och det är bevisligen inte jag.
Ångest skapar ångest. Jag kan inte berätta om min situation med skolan för mina föräldrar, eftersom de är för nära Problemet med stort P. Så det blir ångest för det också.
Som om det inte var illa nog. Men detta inlägg handlar inte om ångest, utan om distans.
Jag tror det är dags för en sammanfattning. Den lyder:
Jag skapar själv de flesta av mina "mindre" problem för att distansera mig från min rädsla för förståelse av mitt eget psyke.
Det finns stor chans att jag kommer återgå till detta ämne, men just nu är jag sluttömd.
Sofia Å
* Ola Magnell - När Jag Dör *
konsten att icke överleva
Jag har nog inte varit helt lycklig sen julen 2004. Det är visserligen bara två år sen och det finns nog massor med människor i den stora världen utanför den lilla världen där jag bor som varit olyckliga längre tid än jag har.
Det är svårt att beskriva. Allt gick ju helt enkelt nedåt. En ond spiral, inte en ond cirkel, utan en spiral, det blir bara värre och värre och värre, och man får mindre och mindre utrymme att göra något åt saken.
Stressen är min vän, så sa jag för massa år sen. På högstadiet. Då stressen var relativt liten eftersom vi i min klass inte hade särskilt många läxor. Men gymnasiet blev en pers. Jag har en lärare som säger att jag är den mest konstiga elev hon haft. Eftersom jag kan vara borta en vecka, ibland två, men när jag kommer tillbaka så kan jag prata på lektionen i alla fall. Vara med och diskutera,
Älsklingens lärare tyckte också att jag var mysko. Han kunde ringa mig och be om hjälp på Psykologi B innan jag läst Psykologi A, och jag försökte hjälpa till, han fick MVG och läraren frågade om vem som hjälpt honom. Min flickvän sa han. Jaha, sa de, har hon läst den här kursen?. Nej, brukade han svara, hon bara är sån.
Jag är kanske mysko. Problemet är att tiden nu har kommit ikapp, och jag har massor av arbete att göra under julen, och när julen är slut så har jag massor av arbete då också. En hel vår. Men så blir det om man stannar hemma för att stirra upp i taget en hel termin. Man måste läsa om.
Och ingen förstår. Definitivt inte min mor.
Panikångestattack.
Kan man ha sånt? Jo, tydligen. Och jag överlevde. Nästan. Det bara tog mig ett tag. Snart är jag helt levande. Snart. När som helst nu. Kanske imorgon?
Signing off.
Sofia Å.
Det är svårt att beskriva. Allt gick ju helt enkelt nedåt. En ond spiral, inte en ond cirkel, utan en spiral, det blir bara värre och värre och värre, och man får mindre och mindre utrymme att göra något åt saken.
Stressen är min vän, så sa jag för massa år sen. På högstadiet. Då stressen var relativt liten eftersom vi i min klass inte hade särskilt många läxor. Men gymnasiet blev en pers. Jag har en lärare som säger att jag är den mest konstiga elev hon haft. Eftersom jag kan vara borta en vecka, ibland två, men när jag kommer tillbaka så kan jag prata på lektionen i alla fall. Vara med och diskutera,
Älsklingens lärare tyckte också att jag var mysko. Han kunde ringa mig och be om hjälp på Psykologi B innan jag läst Psykologi A, och jag försökte hjälpa till, han fick MVG och läraren frågade om vem som hjälpt honom. Min flickvän sa han. Jaha, sa de, har hon läst den här kursen?. Nej, brukade han svara, hon bara är sån.
Jag är kanske mysko. Problemet är att tiden nu har kommit ikapp, och jag har massor av arbete att göra under julen, och när julen är slut så har jag massor av arbete då också. En hel vår. Men så blir det om man stannar hemma för att stirra upp i taget en hel termin. Man måste läsa om.
Och ingen förstår. Definitivt inte min mor.
Panikångestattack.
Kan man ha sånt? Jo, tydligen. Och jag överlevde. Nästan. Det bara tog mig ett tag. Snart är jag helt levande. Snart. När som helst nu. Kanske imorgon?
Signing off.
Sofia Å.
